Ända ner till kina

I dag har jag verkligen varit trött och med det har det inte blivit mycket gjort. Förmodligen för att jag slitit som ett djur både fredag och lördag med huset. Att stå och gräva ur en husgrund för hand med spade och skottkärra tar ut sin rätt. Speciellt när stenar och rötter ständigt sätter sig på tvären så fort man tänker sätta spaden i jorden. Det verkar råda helt andra naturlagar innanför dessa fyra väggar. I slutet på dagen stod jag och hämtade andan efter att ha gått iväg med en ytterligare ett av alla lass jord. Funderade på om jag verkligen skulle klara av att få ut de större stenarna som låg kvar på backen. Då dyker min lillebror upp som en skänk från klar himmel. Till saken hör att han är stark, inte bara stark som en karl, utan riktigt stark. "Visst inga problem", sa han och lyfte upp bestarna som lite småsten och hivade ut dem genom fönstret så var det gjort. Tänk så orättvist, jag vill också kunna arbeta så lätt, men jag får väl vara glad över att min lillebror kan det och att han dyker upp som gubben ur lådan titt som tätt. Synd bara att han också har ett liv, annars kunde han ju hjälpa oss hela tiden.
Sedan har vi även fått eldat upp allt rivningsvirke som legat och skräpat runt huset i stora, stora högar. Här är en bild på en promille av allt vi rivit ur.




Här är en bild på golvet som legat gömt under ett golv som legat gömt under ytterligare ett golv som i sin tur legat under ett golv. Det var tydligen så man gjorde förr i detta huset. Var golvet dåligt så lade man helt sonika på ett nytt. Bör jag tillägga att stod man på detta golv så såg man inte ut genom fönstret. Det satt för lågt efter att golvet höjts undan för undan. Som nytt, tycker ni inte?

Så i dag har det varit lugnare. Har haft kvalitetstid med familjen och jag skämdes inte nått när jag smaskade i mig den här muffinsen som jag och lillan bakat. Inte efter denna helgen...