Min mormor har alltid tyckt att det varit roligt att föra vidare lite folktro och väsen till oss barnbarn. Så denna bilden får mig att tänka på när jag som liten hjälpte mormor att göra i ordning julegröten till gårdstomten sent på julaftons kväll. Särskilt noga var vi naturligtvis med den stora smörklicken. Jag kom ihåg hur spännande det var. Under tiden hade min pragmatiske far suttit i köket och sett hela arrangemanget. När vi väl skulle gå ut suckar och säger han "Ähh, det är ju bara katterna som äter upp den!". Jag riktigt ser hur mormor ger sin svärson en varnande blick, snörper på munnen och säger till mig "Kom nu, så går vi ut till ladan!", och ut gick vi. Visst började man fundera på om inte pappa hade rätt ändå, gårdstomtar fanns väl inte? Dagen efter var jag först ut för att se hur det hade gått och naturligtvis var gröten uppäten. Jaja, katterna ja, tänkte jag, men vi hade ju inte sett till några katter natten innan. Kanske var det tomten i alla fall...?
1 kommentar:
Åh, vad mysigt!!
Klart att gårdtomten finns!! Vem hjälper oss annars att se efter gården...!
Hoppas vi kan ses snart! Hur jobbar du nu?
Kram Marie
Skicka en kommentar